Sagan om den lilla staden

På kommunfullmäktige i måndags hade vi framtidsvisioner på dagordningen. Dagens ekonomiska problem blandades med framtidsvisioner i inläggen. Det märks att det snart är val. Mitt inlägg var i form av en saga som ni kan läsa nedan. Hoppas att den blir sann någon gång.
Det var en gång en liten stad som låg vid en vacker sjö inte så långt borta från den stora huvudstaden. Människorna i staden trivdes egentligen ganska bra men det var bland de styrande ett ständigt grälande om ekonomi och vems fel det var att man hade lånat så mycket pengar som man egentligen inte hade råd med. De som bestämde sade att det var det de som bestämde förut som hade gjort fel och nu hade de nya makthavarna äntligen rättat till det genom att ta in mer pengar från människorna i staden och att man hade fått mer pengar från regeringen. De som inte fick bestämma mer sade att det är de som bestämmer nu som gör fel och att vi måste spara. Så höll de på fast de egentligen i grunden var så ense om vad som skulle göras men det kunde man ju inte erkänna eftersom det var valår och alla måste visa att det är vi som är duktigast. Man var också ense om att vi borde egentligen kunna ha det ganska bra eftersom vi bor så fint och många fler skulle vilja bo här
Istället för att gräla om vem som var orsaken till att det var tomt i kommunens kassakista så kom någon på att vi måste tänka nytt och våga satsa istället för att bara vända på de få slantar som vi har.
Vi måste göra något som människorna kan vara stolta över och som gör att staden blir uppmärksammad så att folk vill komma hit. Men detta kostar ju pengar och vi kan ju inte låna mer sade några politiker. Men kanske vi kunde börja med att skissa på ett projekt där alla får vara med och känna sig delaktiga. Kommunalrådet som egentligen var för kreativa idéer oh nytänkande tyckte vid närmare eftertanke att det var nog inte så dumt. Då skulle folk tänka positiva tankar istället för att gnälla på de som bestämmer. Då kanske vi också kan få förslag om hur vi ska finansiera det.
Därmed startade också den stora rådslagsprocessen. Medborgarna fick komma med idéer och en massa kreativa förslag kom fram.
Någon kläckte en idé om att vi skulle satsa på Mälardalens kulturhus och att det skulle ligga på den fina lilla halvö som ligger mitt inne i den lilla stadens vackra hamn. Det fanns redan goda exempel från andra ställen där man hade gjort satsningar som hade blivit ett lyft för hela kommunen. Vara kommun på Västgötaslätten hade byggt ett fint konserthus, Privata exempel var Dalhalla i Rättvik, Wiijs trädgårdar i Ockelbo och Järna kulturhus. Alla dessa exempel hade det gemensamt att de har gett kommunen ett stort tillskott av besökare, inflyttade och arbetstillfällen trots att man från början inte hade några pengar för finansieringen.
Stadens makthavare blev alltmer entusiastiska över alla kreativa idéer som kom in att man nästan glömde bort att man knappt hade några pengar. När väl valet var undanstökat, kom det nya krafter till makten som också bidrog med nytt tänkande. Man sålde av delar av de kommunala bolagen och fick på det viset in en hel del pengar att betala av på den stora skulden. Man lät företag få sköta en del av de saker som kommunen innan hade gjort och gav därmed möjlighet för människor att själva välja vem de ville ha för servicetjänster inom vård och omsorg. Man samarbetade med kyrkan som upplät lokaler för både äldre och ungdomsgrupper. Äldreomsorgen blev ett rejält lyft när yngre pensionärer fick möjlighet att driva ett dagcenter där man också gjorde hembesök hos äldre med omsorgsbehov. Det blev en samlingspunkt för många nya kreativa verksamheter. Några äldre engagerade sig i skolverksamheten som klassmormor/morfar och tog hand om en del ungdomar som annars var på drift. På så vis minskade också socialkostnaderna i kommunen.
Vad hände då med det stora kulturprojektet? Jo, trots att den dåvarande majoriteten i kommunen förlorade valet och inte riktigt kunde acceptera alla förändringar som innebar konkurrentutsättning och utförsäljning så var man helt eniga med den nya majoriteten om att fortsätta projekt Mälarcentrum, som det nu hette.
Politikerna hade i enighet beslutat att ansöka om både EU-bidrag och kulturbidrag tillsammans med sponsorbidrag från företag. Man fick visserligen också låna en del men alla var överens om att detta var ett framtidsprojekt. Numera före detta kommunalrådet gick till sin farbror och frågade om inte han som har tjänat så mycket pengar på markaffärer i staden skulle kunna tänka sig att bidra med en slant. Smickrad över tanken att få ett monument över sin gärning bidrog han med en rejäl grundplåt.

När bygget var färdigt efter två års byggande kom den stora invigningen. Kungen och drottningen kom i en fin båt och lade till vid kulturhusets brygga, där det nu fanns en restaurang med en välkänd krögare som värd. Byggnaden innehöll nu en museidel, där det fanns utställningar om Svea rikes vagga, vilket kommunens politiker tyckte att staden var. Det var ju trots allt här som den första kungen i Sverige blev vald. Vidare fanns en konsertlokal som även användes till konferens och föreläsningar. En temautställning om Mälaren rönte stort intresse, där man visade Mälaren betydelse som kommuniikationsled, som naturbiotop och Mälardalen i ett historiskt perspektiv från järnåldern, via vikingatiden fram till våra dagar. Samlingar från domkyrkans unika bibliotek och från Roggeborgen visades upp. Det fanns också en utställning med tennfigurer. Kulturhuset drog efter invigningen till sig mängder av turister och besökare, tack vare de intressanta utställningarna och det ambitiösa kulturprogrammet med många internationellt kända musiker och artister. Jazzens hus hade flyttat dit och fått ett eget rum för sina samlingar. Man utnyttjade också ofta konsertlokalen med utsålda och bejublade konserter. Stadens eget kulturliv med körer och orkester blomstrade upp och kulturskolan gavs möjlighet att visa upp sina duktiga elever. Den kända restaurangen vid bryggan bidrog också till det stora antalet besökare.
Andra delar av kommunen levde också upp genom besöksnäringen. Det stora slottet, grafikhuset och även den lilla järnvägen som numera gick från slott till slott med slutmålet vid det populära kakslottet i grannkommunen. I skogarna i Bergslagsområdet hade flera upplevelseföretag etablerat sig med vildmarksäventyr och fiske som lockbete. Man kunde också titta på gammal gruvdrift och kolmilor samt äta på det fina vildmarksvärdhuset vid gruvan. I gamla Folkets hus var det numera ett vildmarkscentrum, där man kunde välja mellan ett stort antal friluftsaktiviteter i de vackra omgivningarna.
Kommunens politiker myste, ingen tänkte längre på den bedrövliga ekonomi som en gång var. Samförstånd rådde och ingen skulle längre få för sig att beskylla andra politiker för gamla oförrätter. Istället kände sig alla delaktiga i den fantastiska utvecklingen och stadens medborgare var stolta över att bo i sin stad.
Denna saga är egentligen bara en saga men kan om vi vill bli verklighet. Det är bara fantasi, samarbetsvilja och lite pengar som sätter gränserna.