Parodi på kommunal demokrati

I måndagens fullmäktigemöte (den 23 april) kom den brännande frågan om folkomröstning över skolorganisationen upp. Inget av partierna var entusiastiska över att bifalla denna önskan men föräldrarinitiativ och namnunderskrifter från 10 % av befolkningen har gjort att KF är skyldig att ta upp frågan. Föräldrarnas initiativ till folkomröstning var ett sista desperat försök att få politikerna att lysna til dem. Ett tungt ansvar vilar över majoriteten som visar en total brist på lyhördhet över föräldarnas oro. Man kan undra om majoritetens ledamöter har förstått sin roll i BU-nämnden och i KF. Man sitter där som folkvald, att representera väljarna och att föra fram väljarnas talan. Om man nu inte har förstått detta och agerar därefter är föräldrarinitiativets förslag till folkomröstning begriplig. Om inget annat återstår för att få politikerna att lyssna vad kan man annars göra? Regeringen har gett denna möjlighet för medborgarna att ta initiativ just för att föra fram frågor aom man annars känner att politiker inte tar på allvar. Vad händer då i KF när majoriteten får kalla fötter och inser att folkomröstningskravet riskerar att drivas igenom i KF. Jo, man tar till knepet att återremittera ärendet med den dåliga ursäkten att valnämnden skall titta på förslaget! Man låter alltså valnämnden ta ställning till något som faktiskt inte är beslutat! Majoriteten hoppas därmed att fram till nästa KF hitta en lösning som gör att man kan dra sig ur förslaget utan att tappa alltför mycket prestige. Det skulle förvåna mig om man inte hittar en lösning där man kan få med sig tillräckligt många från oppositionen för att stoppa förslaget. Det är väl OK om det innebär en bättre lösning än liggande förslag men det stora problemet är oviljan att vilja lyssna på föräldrarna! Det är inte oppositionen man ska göra upp med utan medborgarna i form av de föräldrar som har visat ett stort och kompetent engagemang i frågan.